Jag har funderat på det här med ensamma människor. Om jag förstått saken rätt så finns det ganska många personer som lever ensam, frivilligt eller ofrivilligt. Vars är dem. Om man går ut på något ställe, vare sig det är på krogen eller på en pub så verkar dem flesta vara par eller kompisgäng som är ute och dem håller sig oftast för sig eller inom den grupp dem är med. Enda chansen att komma in i den gruppen är att känna någon. Även folk som jag vet är singel men ute med vänner gör likadant. Dem umgås bara med sitt sällskap. Ibland kommer det någon som dem känner och då öppnas gruppen upp men då dem blir själv igen så slutsgruppen samman. Om man kommer som ensam och försöker att vara trevlig då vänder dem oftast ryggen åt en och går med en konstig blick. Vad vet jag, det kanske beror på mig men man kan inte vara speciellt intresserad att lära känna andra människor.
En annan sak som jag inte förstår är att det verkar så roligt att sitta hemma själv att man inte kan lyfta på arslet och hälsa på varandra. Måste man vara riktiga kompisar för att göra ett besök och dricka en kopp kaffe Jag pratade med en bekant och slängde ut att du kan ju komma och se hur jag har det, dricka en kopp kaffe. Men se det gick inte, person i fråga hade inte tid, inte ens för sina egna vänner, utan väljer att sitta hemma och göra sina måsten. Inte ens en inbjudan typ, jag har så mycket att göra men du kan ju komma förbi på en kopp kaffe. Många väljer alltså att sitta själv. Jag har full förståelse för dem som har familj, barn, hus. Jag har själv varit där och ibland räcker inte tiden till, men när man sitter i en lägenhet ensam, ja då borde man ha tid över.
Detta sätt verkar vara en naturlig del i hur vi ska vara utåt mot andra. Vi bygger en stor säkerhetsmur kring oss som säger "kom inte hit och stör". Vår bekvämlighetszon får inte invaderas av vem som helst. Jag påstår inte att jag är speciellt bättre, men jag försöker tänka om. Det är lätt att tänka "vad är det där för konstig människa, hmmm bäst jag passar mig" istället för att vara neutral och döma när man har svaret. Självklart finns det knäppskallar överallt det är bara frågan vilken nivå dem är på. Förmodligen så är jag någons knäppskalle, och självklart så finns det de som jag anser vara en idiot, men dem har bevisat det för mig. Men i övrig så försöker jag ha ett öppet sinne när det gäller folk jag inte känner.
För att referera till en bra blogg
http://sobrarosie.blogspot.se/ Där bloggerskan påtalar att vi bygger murar mot omvärlden av olika anledningar för att stänga ute det vi inte gillar så gäller det även på ett personligt plan. Jag vill hävda att det är där det börjar. Den där konstiga grannen, hen som sitter på mataffären och pratar med alla men ingen som lyssnar eller någon annan konstig typ som som inte passar in i den gängse mallen hur vi borde vara, ja listan kan säkert göras hur lång som helst beroende på människors olika referenser men om vi börjar tala med varandra så kommer vi att upptäcka att dem flesta är vanligt hyggligt folk. Nu kan jag inte hålla på och påstå att alla är på detta vis, självklart så finns det dem som har ett öppet sinne men jag tror dem är få. Självklart så kan man inte gilla alla men om vi inte ger folk chansen så kanske vi missar underbara människor som skulle kunna ge oss så mycket.
Ja det tog ett tag att skriva en text igen, men det har varit för mycket mörka tankar för att det skulle bli bra. Det är inte bra om det blir för negativt. Nu får ni hålla tillgodo med dessa tankar, bra eller dåliga ja det är upp till varje läsare att avgöra. Ha det gott till nästa gång
