Udda eller normal, ja det är frågan
En av mina favoritartister inom svensk musik är Caroline af Ugglas. Det är något som när hon sjunger som berör en och när jag ligger och tittar på stjärnorna på Slottet och det är Marika Lagercrantzs dag så kommer hon i och sjunger Snälla Snälla. Jag vet inte vad som händer men jag känner en väldig sorgsenhet, till och med ögat blir lite fuktigt. Jaha tänker någon nu, börja böla till Caroline af Ugglas. Nä så enkelt är det inte, men jag tror att när Caroline Af Ugglas sjöng så blev det en reaktion på Marika Lagercrantzs historia. På nått vis så kände jag igen mig i hennes uppväxt, men när hon tog för sig av livet, slog jag till bromsarna på något vis. Varför blev det så, ja det är en bra fråga. Jag ska försöka ge en mycket kortfattad beskrivning av mina föräldrar men det är bara ett lösryckt exempel. Som för många andra så skulle man behöva skriva en bok om ens uppväxt för att komma underfund med varför det blev som det blev.
Min pappa var snäll och bra på alla vis, men närvarande, nä. Men det var som det skulle vara på den tiden. Han hade ett eget åkeri när jag var liten med flera bilar och anställda. Det innebar att han jobbade mycket och var borta flera dagar i sträck. Det var inget konstig, men skillnaden var att min pappa inte kom hem klockan halv fem utan det kunde gå dagar innan han kom hem och när han kom hem var han trött och sov. Det var dåligt med arbetstidsregler på den tiden. Självklart så spenderade han tid med mig och min bror, men skulle vi få mycket tid med honom så var det enklast att åka med honom i lastbilen runt om i Sverige, vilket vi mer än gärna fick göra. Problemet med min far var att han var ett tekniskt geni. Det spelade ingen roll vad vilka problem han stod inför så löste han dem och det fanns inga problem som inte gick att lösa. Tog det stopp någonstans gick han bara en annan väg, men han var dålig på att uppmuntra mig att lösa problem. Han gjorde jobbet själv.
Min mamma var hemmafru och tog hand om mig och min bror när jag var liten. Det var alltså en normal familj för den tiden förutom min fars arbetstider och jag har inga dålig minnen från den tiden men hon var mer av den sorten att man inte ska synas. Man ska passa in och vara som alla andra. Visade man några tendenser att sticka ut så höll hon tillbaka en. Jag gjorde mina försök att revoltera men dem var ganska lama. Resultatet blev ofta att man levde med ett dåligt samvete för att man gjorde som man gjorde. Hennes lycka i livet var att jag fick fast jobb på Hägglunds för där var man säker. Självklart så ska ingen skugga falla över henne då hon agerade som hon blivit lärd och förmodligen så har hon inte samma syn på frågan som jag och om min far levat idag så skulle han nog inte hålla med mig. Men det är min syn på min uppväxt. Det skrämmande är att jag gör försök mot mina barn när det gäller vikten av att ha ett jobb, även om det inte passar in i deras liv. Som tur är så svarar dem emot mig och informerar att dem har egna idéer vilket jag blir glad att höra, trots det så vill man att dem ska ha en god inkomst, men inte på mina villkor.
Den uppväxt man får präglar hela livet. Nu när man vaknar upp 53 år gammal och får mycket tid till att fundera på vad man egentligen vill göra i livet så upptäcker man att man tappade bort sig någonstans. Mitt liv blev som att jag ska försöka att vara alla till lags och glömde mig själv. Samtidigt så har jag gjort mina försök att vara mig själv. Det blir väldigt svårt att förena dessa två sidor. Allt man har gjort och sagt har på något vis påverkats av vad jag tror att andra ska tycka. Att ändra detta synsätt tar sin tid och vad som händer är att man blir passiv. Oron för att man inte ska passa in finns där och vad ska andra tycka. I grund och botten så är jag nog lik min yngsta dotter, eller hon är lik mig fast hon vågar mer än vad jag gjorde i unga år. Båda har vi något behov av att sticka ut på ett eller annat sätt.
Mitt sätt att sticka ut i unga år var att skaffa jänkare och åka runt stan. Då kunde man både sticka ut och passa in. Eller jag började med en A-traktor som verkligen stack ut, fortsatte med en Amazon som vi målade så att den skulle synas innan jag kom in på Amerikanska bilar. Jag har nog använt mina bilar som ett sätt att säga ”här är jag” vad jag nu ville med det. Varför skulle man annars åka en Ford Taurus som är udda och syns väl eller den Chrysler som jag åker idag. Idag på äldre dar har jag börjat använda bandanas. Dels för att jag tycker om det dels för att det skyddar huvudet för solen. Det är något som är kontroversiellt. Man är för gammal för att ”spöka ut sig” det ser ”fördjävligt ut” till att en del skiter i det. Men när man passerat 50 så får man absolute inte sticka ut. När jag tänker efter så är det nog ett sätt för mig själv att tänja på mina egna gränser med små steg i taget. Fast det händer att jag faller tillbaka ibland och hamnar i det där, syns inte, vill inte synas och ibland tar jag plats beroende på situation. Jag tror jag måste söka mig till ett forum där man kan lära sig att sticka ut på ett bra sätt, vad det nu är.
Ja nu får det vara bra för den här gången och som vanligt så blev inte slutet som det var tänkt när jag började men det är bra. Det är ju meningen att tankarna ska få flöda fritt ibland. Ha det gott till nästa gång
