Aj aj, jo jag mår bra
Att ha ont i kroppen är det många som säger att dem har, men att gå runt med konstant värk som påverkar ens dagliga liv är det inte många som förstår, och det kan man inte begära heller. Med vad man kan begära är lite förståelse, att när man säger att man får ont av vissa aktiviteter så undviker man dem, inte av lathet utan man vet att om man gör dem så blir man sittande ett par dagar. Jag får väldigt ont i sidan av höften, baksidan på höger ryggslut och underbenen om jag står eller går en längre sträck. Med det menar jag ett par minuter eller det räcker att jag går mindre än en kilometer. Jag vet även vad det beror på och att det förhoppningsvis går att åtgärda om jag har tur, det är det inte alla som har. Trodde att värken i benen skulle bli bättre efter operationen av benhinnorna men så blev det inte, även om vissa saker har blivit bättre.
Nu är det här ingen klagan utan bara fakta om hur jag känner mig och hur det påverkar min vardag. Jag känner några stycken som också har det besvärligt på sitt vis. Jag vet inte om dem har det värre eller bättre än vad jag har och det spelar ingen roll. Det är bara själva individen som kan avgöra om hen mår dåligt eller inte och om någon säger att hen inte mår bra så är det så. Det är inte upp till mig eller dig att tvivla på det och kanske kommentera nedlåtande om det. Ibland så får man höra ”Hen kan inte jobba men jag såg hen vara ute och göra ditt eller datt”. Det är ingen som tänker på att just den stunden så mådde hen bra och orkade göra det hen tycker om. När hen sitter inne eller ligger i sängen eller soffan och mår skit då är det ingen som ser hur hen mår utan det är bara den lilla stunden som hen råkade må bra och kunde göra det som får hen att må bättre.
Mitt problem är att jag är så dålig på att säga hur jag mår. Jag håller det för mig själv, jag är ju stor och stark. Många gånger när jag står och talar med några så innan jag hinner säga hur man har det är det alltid någon som gärna börjar tala om än det ena och än det andra då det gäller hälsa och då känner jag att ska jag då också börja, då blir det som om att tycka att ”ja du har problem men jag…..”. Ja ni ser vad fånig man kan vara, men det gör varken till eller från att tala om hur jag mår så jag tycker att det spelar ingen roll. Jag borde bli bättre att tala om det på jobbet, för där kan det vara bra för omgivningen att veta. Jag har fått höra på jobbet några gånger av vissa att jag inte gör något därför att jag inte springer runt som man borde, men eftersom jag känner hur ont jag får ibland så försöker jag blanda arbetsuppgifterna så att jag kan sitta ner på kontoret och jobba framför datorn ibland och vara ute på förrådet och plocka material ibland. Det är tur att man har haft den möjligheten.
För mig personligen så kan det gå alldeles utmärk att gå ner på stan utan problem, ibland måste jag sätta mig ner några gånger därför att smärtan i höften och ryggen håller på att ta död på mig, ja så känns det i alla fall. När jag ska gå ner på till hockeyn i arenan, dit är det 1,7 km, så kan jag vissa gånger gå utan problem andra gånger så blir det till att sitta till ryggkotorna 3-4 gånger. När jag så ska gå hem efter att ha stått en match så kan det ta sin tid då det blir till att sitta en stund vid sofforna som står utställda på storgatan. Stenmuren vid kyrkan är också en bra viloplats. För den som då inte förstår så ser det ut som om man inte ens orkar gå den lilla bit man har hem utan man måste sitta och vila flera gånger, men det är inget som stör mig. Nu frågar ni kanske: varför går han på hockey om han får ont av det? Ibland så måste man göra sådant som gör en glad och då får man ta vissa saker fast det medför vissa besvär. Om det inte finns något tillfälle som jag kan sitta ner utan jag måste stå eller gå en längre sträcka då känns det inte ens skönt att sätta sig ner. Då är smärtan så stark att det nästan tåras i ögonen en stund innan det släpper. Ibland blir det även problem bara jag ska laga någon mat eller stå och diska, då måste jag ha en pall så jag kan sätta mig ner.
Att cykla är något som funkar bra. Jag tycker dessutom om att cykla och försöker cykla så ofta det går. Eftersom mina problem förmodligen helt beror på ett diskbråck (hoppas jag) så gör det att jag även får ont i benen, speciellt underbenen, och fötterna. Om jag har gått mycket och även cyklat så känns det ordentligt i benen och då är vila det enda som hjälper. Då blir det till att ta bilen till jobbet eller ner till gymmet. Jaha frågar sig gemene man, han kan gå på gym fast han nu skriver att han har sådana besvär. Då säger jag bara, överkroppen är det inget fel på. Om jag får operera och att det blir bra då tror jag att det är en större glädje än att vinna storvinst på Lotto. När det gäller operation så känns det ibland som ett moment 22. Läkarna säger att jag måste gå ner i vikt inför en operation, och att motionera är en bra ide, men när jag motionerar så får jag ont så jag måste vila. Ät rätt säger ni kanske, jo jag försöker men det är inte så lätt för en glad amatör.
Träningen verkar ge resultat i alla fall. Det verkar som om magen minskar i omfång i alla fall eller så inbillar jag mig det, men jag vill tro det i alla fall. Ja nu kan man ju tro att allt bara är elände men den här bloggen hadlar om värk så då får det bli så. Som för många andra så finns det bättre och sämre stunder och som för andra så söker man inte medlidande utan förståelse.
Nu får det vara bra för denna gång
Tack och hej till nästa gång
