Att vara eller inte vara, ja det är frågan?
Vad gör man då? Jo då blir det puben och många besök har det blivit. Det kanske inte festas varje gång men jag får vara lite social och träffa lite folk. Där har jag faktiskt träffat några goda vänner. Problemet är när kvällen är slut och man går hem så är man lika ensam som förut. Av någon konstig anledning så umgås man inte utanför publivet. Nu beror nog mycket på mig själv. Jag är inte den som tränger mig på, jag vet inte om det är någon som tycker så men sån är jag, så jag får nog acceptera att det är som det är.
Eftersom jag aldrig har varit någon kvinnokarl så är detsamma sak när det gäller kvinnor. Att ta kontakt med någon som verkar intressant är inte lätt och jag har aldrig haft något behov att träna på den saken heller. Alla dessa ordspråk som omger en och som man får höra gör det inte lättare. Fånga dagen, Det kan vara den sista dagen i ditt liv mm. Dessa gör det egentligen bara svårare. Då börjar jag funderar om det är något fel på mig.
Det är tur att jag inte mår dåligt av att vara ensam, jag tycker bara det är jävligt tråkigt att vara ensam, det skulle vara roligt att kunna göra något med någon. Som exempel så skulle det vara roligt att åka ner till Stockholm och se Ozzy på Tele 2 Arena med någon. Men som jag skrivit, jag är inte den som aktivt tar kontakt så det mesta eller allt hänger väl på mig. Jag är egentligen ganska social men bara om jag befinner mig i ett sällskap, då spelar det inte så stor roll om jag känner folket eller inte, men jag är inte speciellt kontaktsocial, d.v.s. jag tar inte kontakt med folk i ett bord bredvid där jag sitter om jag inte känner någon där.
Nu känns det som om jag svamlat tillräckligt. Det började som en tanke och sen ville det inte riktigt sluta, men det var ju ett tag sedan om det nu skulle vara en ursäkt, men det blir inte bättre än så här. Och bara så ni vet, det är riktigt trevligt att gå in på Fjällräven Center numera.
Ha det gott, man vet aldrig när det dyker upp en text igen.
